Kan en göra så?Jag minns så väl när drömmen uppstod. Jag var liten, kanske 8 år och lekte framför familjens vita TV. Det var nog skollov, för det gick en matinéfilm på SVT. Plötsligt hörde jag sång och tittade upp. ”Wonderful, wonderful Copenhagen” skrålade Danny Kaye, hängandes i några rep på en båt. Jag satt som förstenad. En film med musik? Teater, dans och musik på samma gång – kan en göra så?
Det var mitt första möte med en musikal. Jag hade dansat sedan jag var 3 år, sång var en självklarhet och teater hade jag mött i skolan och på dagis, men en konstform som blandade alla tre uttrycken? Bara tanken gjorde mig svag i knäna. Jag började drömma. Skulle jag kunna bli musikalstjärna när jag blev stor? Kan en göra så? Från och med denna dag kapade jag klassens roliga timme. Mina tåliga klasskamrater ställde upp på att göra nycirkus, hemskrivna musikaler om mobbning och dansshower till Djurens brevlåda. Jag började koreografera och undervisa i ortens dansskola och senare i Stockholm. När jag som student flyttade till Växjö rasslade det igång på allvar. Jag sökte till späxet och kom med. Därifrån till revyn och sedan assistent till regissören Sonja Gube till en sommarmusikal i Folkets Park. Efter det frågade producenten om jag ville regissera nästa års uppsättning. Vilken dröm, tänkte jag. Kan en göra så? 23 år gammal, utan utbildning och erfarenhet? Vågar jag tro att jag kan? Enda sättet att veta är att testa! Därefter blev det musikal och dans för hela slanten. Jag startade en dansskola och regisserade ett gäng stora produktioner. Dagens Nyheter gjorde en helsida på ”demonregissören från Växjö”, häpna över musikalnivån i lilla Växjö. Sälja 20 000 biljetter i en liten stad? Sverigepremiären av Evita? Kan en göra så? I bakvattnet av detta hände något med staden. Ungdomar tittade på musikalerna, gick på danslektioner och tänkte: Kan en göra så? Det uppstod fler dansskolor i Växjö. Ungdomar drömde och vågade, gick vidare till karriärer som dansare och musikalartister, sångare och producenter, ljussättare och scenografer. Idag är de utspridda över världen med liv långt utöver barndomens förebilder. Det är där det börjar: Det vi kan drömma, våga och tro på kan vi också göra. För detta behövs förebilder, språngbrädor och möjligheter att utvecklas. Där kan vi på Gotland bli bättre! Kan vi hjälpas åt att drömma för kulturen på Gotland? Våga spänna bågen rejält, tro att vi kan och att det blir bra? Sedan komma till skott, göra, genomföra. Tillsammans, med våra olika kompetenser. Kan en göra så? Ja! Se bara på den ekonomiska föreningen Kulturum, som i veckan kammade hem ett miljonbidrag för uppstart av verksamheten i kulturskolans gamla lokaler. Visionärt och driftigt – en start för något helt nytt på Gotland. Sanningen är att det kanske inte finns några gränser alls för vad en kan göra. Risken är dock att vi drömmer för smått. Låt oss hjälpas åt att drömma stort |
|